hellarius

över hur det kan komma sig att första tanken alltid är den rätta i slutet? Likt en deja vu, aha eller vad-var-det-jag-sa upplevelse. Ibland så hatar jag att behöva klämma ur mig din där kommentaren, jag liksom avskyr att behöva ha rätt, kunna räkna ut och förutse vad som kommer att hända. Tänk om man bara, för en gångs skull, skulle kunna få ha fel och verkligen ha riktigt fel.
Nu är förvisso inte sista sidan skriven än, men jag blir allt mer tveksam till att jag faktiskt kan få ha fel. Jag hoppas ändå lite i hemlighet att jag får ta mig äran att ha fel. Vi får se helt enkelt.

Ja, huset är i alla fall sålt. Det är riktigt skönt att kunna lägga det bakom sig, att kunna gå vidare och kanske börja på något nytt. Nu känns det som att det finns en del sanering kvar trotts allt, och lika mycket som jag avskyr att ha rätt, avskyr jag att behöva ta fram min riktigt erlaka sida, som faktiskt riktigt sällan kommer fram. Det är en sida som jag sällan visar upp, för att mitt tålamod fångar upp rätt mycket.

Och som en liten påminnelse, så kan det vara värt igen att slå upp det svenska, svåra, ordet konsekvensanalys.